Besök på barnhemmet

I dag var det inte meningen att det skulle hända så mycket. Jo, Bosse och Isac skulle åka taxi till barnhemmet som Hannes varit på och ta lite bilder och filma. Men det blev så mycket mer och där återigen känslor och tårar kom fram. Den här gången var det dock inte av sorg och ledsamhet utan av tacksamhet och glädje.

Det började med att Bosse och Isac gav sig iväg med en taxi tillsammans med guiden Sylvia för att försöka hitta barnhemmet. Ja, det är korrekt – den vägbeskrivning som vi hade fått innebar troligtvis att vi kommer få stanna och fråga efter vägen ett par gånger. För det ligger en bit ut och taxichaufförerna här i city är inte så bekanta med de områdena sa Sylvia. Men vi hade väldigt tur. Första bilen som Sylvia kallade in (man är tvungen att ställa sig vid väggrenen och vinka – går ej att beställa av någon anledning) svängde in och tog upp oss. Nu var det inte nog med det. När Sylvia förklarade vårt ärende så nickade bara chauffören och sa att han visste på ett när var det var. Men med hjälp av vägbeskrivningen som Sylvia hade fått och kompletterat med så sa han att det inte skulle vara något problem. Så det bar i väg i morgontrafiken.

Chauffören hade inte dragit en vals utan han körde direkt till barnhemmet. Tog ca 40 minuter. Under tiden som vi åkte så bad Isac att få spela då Bosse vid något tillfälle hade sagt att han skulle kunna få det om han följde med. Ja, och det är lika troligt att en snöboll kan överleva helvetet än att Isac skulle glömma något sådant. Så han satt mer eller mindre hela färden nersjunken i något spel som Bosse hade laddat ner som julklapp till honom.

Men Bosse satt och såg ut samt filmade lite under färden. Från att det varit citymiljö med moderna bostäder och kontor blev området vi körde igenom mer och mer fattigt och smutsigt. Men när vi kom fram så visade sig barnhemmet vara en ganska modern byggnad och med lekpark utanför. Dock asfalterad men ändå en lekpark. Byggnaden var en ett stort komplex med vaktkur innan vi fick komma in. Sylvia var tvungen att anmäla oss till vakten och sedan kom en av personalen ut och hämtade oss.

Sylvia hade förvarnat och sagt att Bosse inte kommer att få filma inne ifrån barnavdelningarna eller på annan plats än utanför och på det kontor som vi skulle få komma upp till. När vi gick in och uppför trapporna så såg man på väggarna tavlor med foto uppsatta på barn från barnhemmet och deras nya familjer. Barnhemmet uppmuntrar nämligen att man håller kontakten efter man fått sitt barn. Det fanns även bilder på barnen och deras fosterfamiljer och kunde man ana – helt plötsligt pekade Sylvia och visade på en tavla. Den var på Hannes och hans fostermamma och fostersyster. Jätteroligt och något som vi naturligtvis dokumenterade både med film och foto.

När vi kom in på kontoret där vi skulle få prata med en av cheferna så kom dagens första överraskning. Vi fick en stor vepa med en inskription av kinesiska tecken och som har följande innebörd:

“As heaven maintains vigor through movements,
a gentle man should constantly strive for self-perfection.
As earth´s condition is receptive devotion,
a gentle man should hold the outer world with broad mind”

Vepan vi fick av barnhemmet

Bosse blev väldig rörd av deras omtänksamhet och kunde inte låta bli att fälla en liten tår när han fick vepan och när de berättade om tanken med den. Efter vi hade fått den så ville de ta ett kort på oss tillsammans med chefen där och vepan och som ni kan se ovan. Något som vi naturligtvis ställde upp på även om Isac var motvillig att lämna sitt spel….

Bosse gick därefter runt och tog lite kort. Men det var inget speciellt han kunde ta på direkt då vi bara fick ta bilder inne på kontoret. Några bilder blev det dock. Sedan var det dags för dagens överraskning nummer två för Bosse. Personalen började prata med Sylvia som därefter sa ”Du kan få träffa fostermamman om du vill. Hon kan komma hit till barnhemmet”. Om vi ville. Fosterfamiljen är en del av Hannes historia och att inte ta del av den skulle inte kännas rätt på något sätt mot honom. Vi kan inte ändra det som hänt på något sätt och han har rätt att få veta så mycket som möjligt av sin bakgrund om och när han vill. Då vill vi naturligtvis kunna säga att vi gjort så mycket som vi har kunnat för att ta del av den. Precis som vi gjort även för Isac.

Sedan sa Sylvia – ”Det är bara ett problem, hon har bara cykel och kommer inte kunna komma hit i tid. Men jag kan åka med taxin och hämta henne om det är ok”. Ja, självklart. Åk bara sa Bosse. Angelägen om att kunna få träffa henne. Så Sylvia åkte iväg och efter ett tag öppnades dörren och en gråtandes kvinna kom in tillsammans med Sylvia och en från personalen. Det var fostermamman och som sa via Sylvia att hon varit så ledsen sedan Hannes togs från dem och att hon varit så orolig för honom. Att han inte skulle få det bra i sin nya familj.

Det var verkade vara en underbar och kärleksfull mamma och både hon och Bosse stod och fällde fler tårar tillsammans. Efter ett tag frågade Bosse om han kunde få ställa lite frågor om Hannes och dessutom filma under tiden. Ja, det skulle gå bra men då ville hon inte gråta för Hannes skulle ju säkert se filmen förr eller senare. Hon ville inte att han skulle ha den bilden av henne. Så hon försökte samla ihop sig före filmen startade. Men det gick inte länge förrän tårarna kom igen.

Bosse ställde en del frågor och en del var kanske inte de mest intellektuella för att få reda på Hannes bakgrund. Det var mer praktiska frågor. Men vi har fått reda på väldigt mycket redan från barnhemmet som har fått svaren från fosterfamiljen i sin tur. Något som vi är väldigt tacksamma för. Här har vi fått betydligt mer information om än med Isac. Fast i Isacs fall så hade han inte varit i någon fosterfamilj utan hela tiden på ett barnhem.

Information som vi även fick när vi träffade Hannes för första gången var en bok/pärm med bilder och texter från att han var bara ett par dagar gammal till bilder med fosterföräldrarna. Det känns så härligt att kunna ha detta för framtiden. Något som vi tyvärr inte kunde få på Isac och som vi speciellt nu ser är något som vi verkligen saknar.

Vid mötet med fostermamman så kom vi in på Hannes framtid. Hon ville gärna få information och bilder på honom under hans uppväxt. Något som vi gärna sa att vi skickar. Men då bröt föreståndaren in och sa att vi inte kommer få skicka direkt till henne då man inte får ha direktkontakt med fosterfamiljerna. Utan e-posten måste gå via barnhemmet som i sin tur skickar det vidare till fosterfamiljen.

Sedan blev vi avbrutna av föreståndaren som sa att nu räcker det med filmande och frågor. Nu ville hon att de skulle få en bild på oss tillsammans samt att vi även skulle få ta en bild. Bosse förstod inte då varför det var så bråttom men det var inget att göra. Men vi dikterar inte villkoren direkt utan det var bara att göra som de ville. Så Bosse och Isac ställde upp tillsammans med fostermamman och föreståndaren.

När detta var klart kramade Bosse om fostermamman och sa adjö. Sylvia körde därefter tillbaka henne till hennes bostad med taxin. Bosse och Isac stannade kvar på kontoret och blev bjudna på varmt vatten. Ja, hur smakade det då? Som varmt vatten…. Fattar inte varför de är så glada i detta men det är väl främst för att hålla värmen som vi har förstått det. Efter ett tag ringde telefonen och de bad mig komma till den. Det var Sylvia som sa att nu var de på väg tillbaka och hon ville att vi gick ner till huvudgrinden och mötte dem. Om vi ville ta fler bilder så var vi tvungna att ta dem nu. Bosse började packa ihop sina saker men även en manlig i personalen började hjälpa till. Man kunde märka att de hade väldigt bråttom och skyndade på oss.

Bosse tog lite bilder på vägen ner och han kunde se att mannen i personalen tittade lite oroligt sig omkring och hastade mot huvudgrinden. Han hade även Isac i sin ena hand och som tittade lite oroligt efter sin pappa. När de kom ut till grinden så var Sylvia och taxin där strax efter. Sylvia frågade Bosse om han hade fått alla bilder som han önskade och när han sa att han inte hade fått det för att de hade haft så bråttom så sa hon att det är ok att gå in igen. Men då bröt mannen från barnhemmet in och sa att ”Nej, det är inte ok utan ni måste åka nu med en gång”. Han pratade även lite med Sylvia som nickade och bad Bosse hoppa in. Bosse fattade inget men satte sig i taxin igen och de åkte iväg.

Efter ett tag så frågade Bosse om vad det var som hade hänt och varför det helt plötsligt blev så bråttom att åka därifrån. Innan Sylvia svarade så frågade hon om kameran var igång och han filmade. När hon fick ett nekande svar så berättade hon att det som vi gjort inte var ok egentligen. Vi skulle inte få besöka barnhemmet och absolut inte få träffa fostermamman. Nu hade den högsta chefen för barnhemmet kommit tillbaka dit och det var därför som det blivit så bråttom. De vi hade träffat hade på eget bevåg låtit oss få både komma dit och träffa fostermamman. Skulle deras chef se att vi var där och dessutom gick omkring och filmande och tog bilder skulle de få stora problem. Så det var det som var skälet till att det hade blivit så abrupt avbrutit och att vi var tvungna att lämna så snabbt. Om man ska besöka dem så måste det gå via Civil Affairs och man brukar även få betala ganska mycket pengar för att få komma dit.

Så de var skälet och som gör att vi är än mer tacksamma för att det blev arrangerat. För det är inget som de absolut inte behövt göra utan gjorde av ren vänlighet. Vi ska även här skänka ett stort tack för vår guide Sylvia som ordnade detta och tog kontakt med barnhemmet. Tack och lov så blev det inte något problem för dem och det är ju i alla fall något som gått bra på den här resan.

Under resan tillbaka till hotellet berättade även Sylva lite mer om vad fostermamman hade sagt. Hon hade tidigare varit orolig för Hannes framtid men att efter sett bilder som Bosse hade visat från kameran och träffat honom så var hon ”relaxt”. Hon tyckte att Bosse såg så snäll och vänlig ut att nu var hon lättad. Att vi även hade Isac sedan tidigare hade också underlättat tyckte hon och fick se honom.

Sylvia berättade även vidare om hur det hade gått till när de fick vet att de skulle lämna Hannes till oss. De hade blivit kontaktade av barnhemmet i torsdags och som kort sagt att de skulle komma in med Hannes på måndag morgon till barnhemmet. Normalt sett har man 2 månader på sig som fosterfamilj att förbereda att man ska lämna sitt fosterbarn. Men nu fick de nästan bara 3 dagar till tillsammans. När fostermamman ringde till hennes man, som jobbar på annan ort och inte skulle hinna hem till att säga adjö, så hade han blivit förtvivlad. Han hade sagt ”Hur kan de göra så man måste ju få längre tid på sig???”. Men som Sylva sa lite hårt – ”de vet vad de måste göra när beskedet kommer om att de ska lämna sitt barn. Det är en överenskommelse och som det har skrivit under på och kan inte göra något åt det. När det är akutfall så är det så här”.

Nä, de kan kanske inte göra något åt det. Men deras känslor är ju inte så lätt att stänga av bara för att ett papper finns där. Vi har full förståelse för deras tankar och känslor, speciellt vad vi själva nu har gått igenom. De älskade Hannes som sin egen och att behöva lämna honom kändes naturligtvis oehört svårt. Vi lovar dock att vi inte ska göra dem besvikna. Hannes ska verkligen få ett liv som vi ska göra det bästa för ska bli så bra som möjligt.

Åter till hotellet så träffades vi igen alla. Under tiden som Bosse och Isac hade varit på barnhemmet så hade Helena och Hannes varit ute i en Yingze parken. Helena hade tänkt se om han ville leka lite. Men Hannes hade varit väldigt avvaktande och under hela gångvägen dit så hade han varit väldigt misstänktsam. Ett beteende som vi märker av när vi går ut från vårt hotellrum och som uppenbarligen har blivit den trygga zonen för honom. Här är han helt annorlunda. Lekar och stojar och är väldigt aktiv.
Vi har i dag även sett av kokurrensen mellan bröderna. Om Hannes går till någon av oss så vill gärna Isac komma emellan. Hannes försöker då putta bort honom och då kan det bli lite liv. Men det finns även en spirande syskonakärlek som kommer. Isac har i dag flera gånger försökt få en kram av Hannes men utan framgång. Men under kvällen när vi var och åt på Pizza Hut så blev det både ett par pussar och kramar dem emellan. Så det är på gång och vi tror nog att bara de får vänja sig vid varandra och att de har oss tillsammans så blir det nog bra

Isac, Helena och Hannes första dagen

Men den vi ser tydligast på att det är en omställning för är på Isac. Han är väldigt ”på” och kräver mycket uppmärksamhet. Får han inte det så blir det lätt att han gör saker för att få det och stänger av öronen…. Detta har vi i och för sig vart beredda på men det är i sanningens namn lite mer än vad vi väntat. Han har även flera gånger sagt att den här lillebrorn inte är sjuk. Som om han är rädd för att förlora även honom. Kanske har det som hänt påverkat Isac mer än vad vi hade trott. För han nämner Theo ibland och att Hannes är hans nya bror istället. Ja, vi får se hur det utvecklar sig. Troligtvis kommer vi ta hjälp av barnpsykolog för Isac och det är inte otänkbart att vi själva även bör prata med någon om våra upplevelser här. Även om det i dag känns mycket bättre, kanske för att vi har lätt för att visa våra känslor och kan prata, så kan det ändå vara bra att få en sådan kontakt. Det är i alla fall rådet som vi har fått från flera.

I morgon kväll ska vi dock äntligen få lämna Taiyaun och flyga tillbaka till Beijing. Vi har fått klart det papper som ska göras här och passen blir förhoppningsvis klara i morgon också. Blir de inte det så kommer de skickas till Beijing istället. Något som inte är helt ovanligt ändå visade det sig. Att allt nu blivit klart så här snabbt ska vi återigen tacka myndigheter, Adoptionscentrum och vår guide Sylvia och hennes organisation för.

Även om Beijing inte är hem så är det i alla fall en bit på vägen. Där finns mycket mer att göra och förhoppningsvis kommer vi kunna hinna med lite shopping också där. Vi har även pratat om att göra ett återbesök på Beijing Zoo för att se Pandorna igen. Nu kan ju Isac i alla ha större behållning av det än förra gången

Till sist – vi har ingen möjlighet att gå in och svara på alla era kommentarer. Men ni ska veta att vi läser alla och vi är så tacksamma för att ni finns där.

Med kärlek
Bosse, Helena, Isac och Hannes