Tisdag, onsdag – helvetet på jorden

Det har gått ett tag sedan vi bloggade. Som många säkert förstår är skälet till att vi helt enkelt varit nere i ett mörker och som vi nu sakta håller på att ta oss upp ur. Nu ska vi dock försöka ta tillbaka lite av det vi missade.

Vi vill här och nu tacka alla för ert stöd. Det är otroligt värdefullt för oss.

De senaste dagarna kan vi bara beskriva som de värsta i våra liv. Hur man ska kunna sätta ord och beskriva på våra känslor vet jag inte. Tror nog inte det går att beskriva för någon annan som inte förlorat ett barn hur man känner sig. Men ändå – vi ska försöka för orden vi nu skriver kan vi även se som en ventil. Även om ingen annan förstår oss så är det något vi själva känner att vi behöver få ut och dela med oss. På svenska, inte engelska eller kinesiska. Vi ska dock säga att vi har haft tur i oturen och haft sällskap med en annan svensk familj här, familjen Byström. En familj som vi haft ett otroligt stöd ifrån. En familj som vi kunnat dela vår sorg med och våra tårar. För tårar har det varit. Många. Om ni någon gång läser dessa rader så ska ni veta att ni nog har räddat oss från att gå under. Tack för allt ert stöd och för att ni varit så underbara mot mig och Helena, men framförallt mot Isac. Kanske är det pga. ert stöd att vi nu tillsammans kan gå vidare som familj och se en ljusare framtid istället för att vara de spillror som vi nu varit.

Man kan säga att vi nu sett två olika sidor av en adoption. Lika lyckliga som vi var när vi träffade Isac för första gången – lika olyckliga har vi nu varit efter att först får träffa vår son Theo (som vi skulle döpa honom till) men sedan vara tvungna att lämna honom åter. Dagarna vi nu genomlevt har varit en känslomässig berg- och dalbana. Man känner en sådan vanmakt, ilska, sorg, förtvivlan och som man riktar även mot sig själv. Frågor som ständigt återkommer och som vi ställer är om vi gjorde rätt? Kunde vi gjort annorlunda?

Vi är dock övertygade om att vi gjorde det. Utan att gå närmare in på de medicinska skälen kan vi säga att Theo hade fler allvarliga sjukdomar som skulle innebära att vi inte skulle kunna ge honom en bra framtid i Sverige. Fel som vi inte blivit upplysta om från de Kinesiska myndigheterna före vi träffade vår son och som kom som en fullständig överraskning för oss. Innan vi tog det avgörande beslutet hade vi även kontakt med läkare hemma i Sverige och som sa ”Ni måste naturligvis själva fatta ert beslut efter era känslor men jag avråder er ifrån att gå vidare med den här adoptionen”.

Men det är inte något som innebär att det beslut vi tog var lätt på något sätt. Den känslomässiga delen brottades hela tiden med den logiska och natten mellan dagen vi fick honom tills vi lämnade honom åter var lång. Vi såg solen gå ner och vi såg solen gå upp. Vi såg honom ligga i den lilla barnsäng vi fått in på rummet. Sovandes. Lugn, trygg. Lite smaskandes i sömnen, en tumme som sökte sig till den lilla munnen. Han var för en kort stund hos sina föräldrar och bror. En del av den familj som skulle bli hans framtid. En familj som skulle ge honom den framtid som inte kunde, eller kan, erbjudas honom här i Kina.
Det blev inte så. Det blev inte vi. Det vet ni nu. Han blev inte en del av vår familj. Istället tog vi med honom till Civil Affairs under tisdagen för att återlämna honom till det barnhem som han kom ifrån. Samma dag som han skulle formellt bli vår son.

Processen från myndigheten att lämna åter vår son blev inte lätt. Något som det heller inte ska vara naturligtvis men det vi fick uppleva gick ut över detta. Som det inte var nog med att vi själva ifrågasatte vårt beslut råkade vi nu ut för en situation som vi i efterhand fått förklarat för oss var rent förkastlig.
Vi hade fått veta från vår adoptionsorganisations ansvarige här i Kina, Christina Wang, att vi inte kunde genomföra ett återlämnade utan att vi hade fått ett certifikat utfärdat från en läkare. Framförallt var detta certifikat av yttersta vikt om vi någon gång i framtiden önskade ett annat barn från Kina. Läkaren skulle där ta upp de ytterliga medicinska problemen som vi upptäckt, skriva under samt stämpla det. Men enligt den ansvarige på Civil Affairs behövdes inte det utan vi skulle bara lämna barnet och kontoret så skulle de ta hand om pappersexercisen senare.

Hela den här processen upplevde vi som väldigt hotfull och med en aggressiv framtoning. Vi fick inte själva några hotelser (vad vi vet för de kommunicerade bara på kinesiska till vår guide/tolk) men guiden började gråta och sprang till slut ut från kontoret (Helena hittade henne senare i en trappa helt uppriven). De ifrågasatte vårt beslut och ville att vi skulle ändra oss. De sa även att det medicinska problem som vi fått rapport om, Fallots Tetrad, var det enda som de tagit med i rapporten och såg väl egentligen inte det andra som någon stor sak. Hur de nu kunde anse det då den läkare som undersökte vår son kvällen före blev väldigt brydd (och vår kontakt i Sverige). Återlämnade av vår son slutade till slut med att vi lämnade Theo till hans barnskötare och vi lämnade kontoret efter att vi talat med vår kontaktperson igen. Hon sa att damen på kontoret, den ansvarige, gav sig inte utan att det inte behövs något certifikat från någon läkare och att vi nu ändå var tvungna att lämna kontoret.

Så tillsammans med fostermamman och personal på kontoret (för de skulle stänga för lunch) gick vi iväg. Tror att det är onödigt att nu skriva att det var ett otroligt svårt ögonblick då man såg på sin tilltänkta son och hans blick. Man försökte stålsätta sig då vi nu trodde att det var sista gången vi skulle se honom men man är skör. Så otroligt skör. Det räckte med att se i hans ögon igen för att man kände hjärtat dra ihop sig och tårarna strömma upp igen. Men det visade sig ändå att det inte var sista gången som jag, Bosse, skulle se honom vilket jag kommer till längre ner.

Vad som även är värt att nämna i sammanhanget, för att beskriva situationen på kontoret som allt annat än vänlig, var det som ett annat svenskt par upplevde. De hade även upptäckt frågetecken med sin dotters medicinska rapport och ville göra en större läkarundersökning av henne före de skrev på några papper. Som svar fick de att om de inte skrev på papperna här och nu så skulle inte adoptionen genomföras. Någon läkarundersökning var inte aktuell om de ville behålla henne. Vi hoppas verkligen att detta pars tvivel var obefogad för den föll till föga och skrev under papperna.

Efter vi kom tillbaka igen till hotellet så talade vi med guiden (som knappt kan eller förstår engelska) om vad som hänt och hur vi ser på händelseförloppet på Civil Affairs. Förklarade att det var väldigt svårt för oss och att vi upplevt situationen på Civil Affairs allt annat än förstående och professionellt. Vi sa även att vi ansåg det anmärkningsvärt att den ansvarige på kontoret hade varit så aggressiv i sin framtoning men framförallt hur hon gick på henne (guiden). När hon bara gjorde sitt jobb och la fram hur vi såg på situationen och att vi nekade det barn som tilldelats oss. Hennes svar förvånade oss men så här i efterhand förstår vi mer att det handlar om att hon inte vågar kritisera den myndighet som hon så ofta kommer i kontakt med i sitt yrke. Men det hon sa var att hon inte alls blev utskälld och ledsen för det utan att hon tyckte synd om oss….. Vi kan väl säga så här att det inte är något som vi köper utan att även om vi inte förstår kinesiska så kan man höra och se på kroppsspråket och tonfallet att det handlade om helt andra saker. I samband med detta förklarade vi även för guiden att vi inte kommer låta detta gå obemärkt förbi utan att vi kommer framföra våra klagomål till vår organisation. Vilket vi även gjort och fått klart att man från deras sida ser allvarligt på vad som skedde där. Man har i sin tur framfört dessa synpunkter till de ansvariga kinesiska myndigheterna.

Vi gick därefter upp till vårt rum för att ta hand om varandra. Det dröjde då inte lång tid förrän guiden kom upp till vårt rum och sa att hennes chef hade ringt. De erbjöd oss en läkarundersökning och hon ställde då en fråga som förvånade oss väldigt mycket. Det var att om vi fick svar på våra frågor efter läkarundersökningen – skulle vi då inte vilja adoptera honom ändå?? Herregud – hade hon och hennes organisation inte förstått något alls???? Vi förklarade att det inte spelade någon roll utan vi hade tagit vårt beslut och att vi måste gå vidare. Något som hon sa att hon förstod men att de ansåg att vi var hårda. Läs igen – de ansåg att VI var hårda och indirekt saknade känslor. Dessa ord sårade oss djupt.

Efter hon gått hade vi kontakt med den som var landsansvarig för Kina på AC (adoptionscentrum) och som beklagade det som hade hänt. Av en ren tillfällighet så var hon här i Kina och Beijing för att träffa den kinesiska organisation som hanterar adoptionerna. Hon sa även att hon helt fullt och klart förstod vårt beslut och att den rapport vi fått inte på något sätt hade varit komplett. De skulle verkligen jobba för att försöka ställa allt till rätta igen och utan att lova något sa hon att vid de få tillfällen de hänt tidigare så hade det slutat lyckligt ändå. Med detta menade hon att man hittat ett annat barn att erbjuda dessa föräldrar. Hon skulle nu in på ett möte med vice presidenten för CCCWA (som adoptionsmyndigheten heter här) och hon skulle då ta upp vårt ärende.
Jag SMS:ade då till henne att man hade erbjudit oss att träffa pojken igen för att genomgå en läkarundersökning. Vi fick då till svar att Vice Presidenten inte ansåg det vara nödvändigt. Vi skulle inte behöva träffa honom igen då man förstod att det var smärtsamt. Men som vanligt är Kina överraskningens land. För det gick inte lång tid förrän jag fick ett samtal där man ändrat sig och sa att om vi önskade ett nytt barn från Kina måste vi fara till ett sjukhus med pojken och få ett läkare certifikat utfärdat….. Exakt det som vi sagt på kontoret och som vi då fått reda på att det inte behövdes… Nu var det dock inte möjligt då klockan hade blivit förmycket men att någon av oss skulle komma ner till lobbyn kl. 09.00 för att då vara med vi undersökningen. Man skulle även flyga in en ny guide/tolk från Beijing för att hantera detta ärende och som hade erfarenhet tidigare av likvärdiga situationer. Hon skulle heller inte vara rädd för att säga ifrån då hon kom utifrån och inte låta sig utsättas för påtryckningar som man riskerade med den lokala guiden.

Då vi hemskt gärna önskade en ny möjlighet så var vi naturligtvis tvungna att säga att vi kommer närvara. Så på onsdagen fick jag Bosse detta ansvar och kl. 08.55 var jag där nere. Men guiden som man lovat flyga in såg jag inte till. Jag väntade tills 09.05 och skulle precis ringa till vår kontakt och säga att hon inte dykt upp. Men då kom hon farande, Sylvia som hon kallade sig, från restaurangen. Hon hade varit inne och talat med Helena och Isac. Precis som jag så hade Helena fått ett väldigt bra intryck av henne. Hon kunde även tala i det närmaste perfekt engelska. Hon bad mig att gå upp efter pass och alla handlingar från ärendet. När jag kom tillbaka från rummet och ner till Lobbyn höll jag på att få en mindre chock. Det jag inte var beredd på var att möta Theo igen där tillsammans med personalen från barnhemmet. Trodde att det var först på sjukhuset det skulle ske. Men där var han igen – liten och oskyldig låg han i sin forstermammas famn och såg på mig. Som om han undrade vad gör ni med mig? Smärtan jag då kände kan jag inte beskriva. Det var som man säger att marken gungade under en och man var otroligt svag. Jag kunde dock behärska mina tårar den här gången. Ville inte visa några känslor utåt men ni ska veta att det var otroligt svårt. Bestämde mig även då för att försöka ha så lite kontakt med pojken som möjligt. Men det skulle bli lättare sagt än gjort skulle det visa sig.

I vilket fall som helst förklarade Sylvia på väg ut till den bil som vi skulle färdas i tillsammans att jag måste passa mig för vad jag säger. Detta pga att en av personalen behärskar engelska. Det jag måste säga ang. att vi gav upp vår son om jag skulle bli tilltalad var följande: We will not give up adoption, but we refuse this child. We want a new opportunity”.

När vi kom till sjuhuset började en resa som jag inte trodde var möjlig. Utan överdrift kan jag väl säga att det är väldigt stor skillnad på hur man besöker ett sjukhus jämfört med Sverige. För det första var det otroligt mycket folk överallt. Trots skyltar där det stod ”Keep Silent” så var det allt annat än tyst.
Men även sättet hur undersökningen skulle gå till överraskade mig och som jag kommer till strax.

Det som skulle göras idag med Theo skulle gå i flera steg. Steg som måste genomgås före det utfärdades ett doktors certifikat.

1. Allmän läkarundersökning
2. Röntgen
3. Specialistläkare
4. Ultraljud
5. Läkarutlåtande

Jag tänker inte gå in närmare på respektive steg men alla hade en sak gemensamt och det var att de inte var privata. En läkarundersökning i Sverige, och det en läkare säger om dig som patient, är normalt sett något väldigt privat och personligt. Sekretessen är hög och man skulle aldrig drömma om att säga något om en patient i en annan persons närvaro. Här i Kina är det i närmast den totala motsatsen. I alla avseenden så exponerades Theo för både sjukhuspersonal och främmande personer som även de sökte för olika åkommor. Det var alltså fullt med folk i rummen när undersökningen av honom gjordes. Jag sa till guiden att jag verkligen inte förstod deras sätt här i Kina och att jag var väldigt obekväm med den här situationen. Hon förstod mig men sa att det är ”The Chinese way” och att det bara är så. Ja, vad säger man om det. Ibland måste man bara acceptera hur det är.

Det jag kan skriva också, och som jag berörde lite tidigare, är att hur jag än försökte avskärma mig från Theo så gick det inte. Jag tittade på honom i smyg och ibland såg han tillbaka på mig. Höll fast sina små ögon i mina. Log. Då kom mina tårar igen – precis som de gör nu jag skriver dessa rader. Jag ville flera gånger bara ta honom därifrån, låta honom slippa den här ovärdiga processen, göra honom frisk och flyga hem med honom till Sverige. Helt ologiska tankar. Bara känslomässiga. Jag visste ju att det inte skulle gå. Men ändå – de var där och jag kunde inte göra något åt det.

Personalen som var med gjorde det heller inte lättare för mig. Det var nästan som om de försökte få honom att se oskyldig och gullig ut för att få oss ändra oss. De ställde ner honom framför mig och lät honom försöka gå (vilket han inte kunde) eller gick närma mig med honom. Men vi de tillfällena vände jag bort blicken eller ryggen mot dem. Inte för att jag ville. Men för att skydda mig själv. Det var en mardröm att vara här och jag ville bara att det skulle ta slut. För hur hemskt det än kan låta så önskade jag bara att dagen skulle ta slut och jag skulle slippa se honom. Är man mänsklig?

Dagen på sjukhuset tog slut till slut. Vi hade fått ett Doktors Certifikat utskrivet med stämplar och allt så vi nu skulle kunna gå vidare i en eventuell ny process. Men här tillhör naturligtvis papperna barnhemmet och inte oss vilket innebar en ny överraskning för mig. Det som skulle göras var att få en kopia på dokumentet för att vår nya guide skulle kunna skicka in det till organisationen. Något som var lättare sagt än gjort visade det sig…. Vi kom ut på gatan och de började diskutera dokumentet. Guiden sa igen att hon måste få en kopia på dokumentet och att de nu diskuterade var det skulle kunna hitta en butik som erbjöd kopiering. När jag föreslog att de väl bara kunde gå in till sjukhuset igen och be dem ta en kopia så tittade de bara på mig…. Nej, det skulle inte gå då de inte hade någon kopiator…. Ok….

Så nu for vi ut på gatan och de började fråga folk var de kunde hitta en butik som tillhandahöll kopiering. Fick ett svar och vi skyndande ner för en gata. Kom ut på en större huvudgata och hittade tillslut den butik som skulle kunna kopiera dokumentet. Men då visade det sig att den var stängd för kopiatorn var sönder…… Hur som helst så hittade man en till slut och vi var nu klara.

När vi då gick och var på väg upp mot bilen igen fick Sylvia, guiden, ett samtal från Christina Wang. Hon lämnade sedan över luren till mig och Christina sa:
”Jag har goda nyheter för er. Madam Wu, vice ansvarig, på CCCWA, var positiv till att vi skulle få göra en ny adoption och att man nu påbörjat ett arbete att hitta ett nytt barn för oss. Man skulle även göra allt för att underlätta processen. Men de kunde inte lova något garanterat och att vi eventuellt skulle få vara beredda på att åka vidare”. Var det nu över? Skulle vi ändå få komma hem med en ny son eller dotter? Ja, kanske.

Fast helt över var det ändå inte. Guiden hade lovat att vi skulle köra barnhemspersonalen och Theo till deras hotell. Jag fick hoppa fram och sitta bredvid chauffören medan de andra satte sig bak. Efter en kort tur var vi framme och de hoppade ut.

Jag hade försökt bestämma mig för att jag inte skulle se på dem och framförallt inte på Theo. Jag lyckades inte. Jag såg först hans små händer som stack ut. Blicken vandrade därefter ner mot hans små fötter. Sedan sökte sig mina ögon sig efter hans. Han såg först inte på mig. Han låg tryggt i sin fostermammas famn. Men sedan vända han kort på huvudet. Som om han visste att jag såg på honom. Hans ögon mötte mina och vi såg på varandra. Bilen började sakta köra igen och han vände bort sin blick. Nu var han snart borta. Vi skulle aldrig mer ses. Detta ögonblick när vi nu skiljdes kommer förfölja mig resten av mitt liv. Aldrig förr har jag känt mig så bedrövad och ledsen. Jag, vi, har valt bort en annan människa. Hur goda skäl vi än har haft så är det en sådan otroligt smärtsam process att det inte går att beskriva. Älskade Theo, jag hoppas verkligen att du får ett liv.

Tillbaka till vårt hotell så kom Sylvia upp till vårt rum och vi tog fotokopior på dokumenten. I och med att vi nu ville gå vidare med att söka ett nytt barn så skulle vi också skriva de handlingar som behövs. Det vi skulle börja med var ett personligt brev där vi skulle skriva vilka skäl vi hade för att ersätta Theo med ett annat barn och att vi nu var beredda på att gå vidare med ett annat. Detta hjälpte Sylvia oss med vilket vi är otroligt tacksamma för. Hon har den rätta kunskapen och även korrekt engelska.

När dokumentet var klart så gick vi ner till Buisness centret här på hotellet och fick det kopierat med våra underskrifter. Därefter scannades det in så vi kunde skicka det till Christina och AC som i sin tur skulle skicka det till CCCWA.

Vi åt senare middag själva här på hotellet för att sedan gå upp för att lägga oss efter en lång och känslomässig dag. En dag som varit hemsk på många sätt men där vi nu har även sett en strimma av hopp. Hopp att kunna gå vidare och bli den familj på 4 personer som vi så gärna vill. Trots att den framtiden nu ev. kommer få inkluderar en annan person än vad vi från början hade tänkt. Vi kommer alltid att bära med oss våra ärr och minnen av Theo. Han är en del av vår historia. Men det är det som han är nu för oss hur hemskt det än kan låta – historia. Vi måste koncentera oss på framtiden och ge all vår energi och kärlek till varandra, Isac och vårt nya barn som vi nu eventuellt kommer få istället. Gör vi inte det är det inte rättvist mot någon. Vare sig oss själva, våra barn men även för den skull Theo.

Under tiden som jag varit borta på sjukhuset så hade Helena tagit hand om Isac och försökt ge honom uppmärksamhet och egen tid. Så de hade varit nere och badat i poolen och därefter spelat lite spel tillsammans. Helena hade även försökt prata med Isac och försökt få fram hur mycket han uppfattat av situationen och att vi behövt lämna hans nya lillebror redan. Som det nu verkar så har han förstått att hans lillebror Theo var väldigt sjuk men vi får väl se i framtiden hur det påverkat honom. I vår kontakt med Sverige så har vi fått veta att vi kan erbjudas professionell hjälp om det skulle behövas med psykologsamtal. Detta är något som även vi alla kan få ta del av vilket är skönt att veta. Så här nära ett totalt sammanbrott har ingen av oss, Bosse och Helena, varit vad vi kan påminna oss. Men som tur var är så har vi kunnat prata med varandra, visa känslor och vem vet – kanske har den här erfarenheten stärkt oss som familj på något konstig sätt.

Till sist om du nu orkat läsa alla dessa rader – tack för ert stöd där hemma.
Vi är otroligt tacksamma för det och era kommentarer har stärkt oss här i Kina.

Bosse, Helena och Isac